Året är 1986. Jag går i sjätte klass och det är dags att välja tillvalsämne inför högstadiet. För mig är det självklart, jag ska plugga tyska. Ska man bli journalist är goda språkkunskaper säkert av stor vikt tänker jag.
Tre år senare går jag ur högstadiet med så usla betyg att mitt enda alternativ blir att läsa en ettårig husmorslinje. Drömmen om en karriär som journalist har ersatts av en ofantlig skoltrötthet och när gymnasietiden är över vill jag aldrig mer se åt en skolbänk igen. Detta ska dock komma att ändras.
Året är 2003. Jag arbetar tvåskift på en plastfabrik och drömmer om en annan tillvaro.
Min dröm från skoltiden gör sig åter påmind men tanken på att studera igen skrämmer mig. Vantrivseln med mitt arbete gör att jag ändå bestämmer mig för att prova.
Först måste jag läsa in min gymnasiekompetens för att ens ha en chans att klara av journalistlinjen. Jag fastnar för Bona folkhögskola, här kan jag både läsa upp betygen och plugga till journalist.
Några månader senare börjar jag på Bonas allmän linje. Jag trivs från första stund. Exakt så här ska det vara att studera tänker jag.
Individanpassade studier där livet, samhället och de egna intressena vävs in i skolarbetet. I min klass pluggar någon in högstadiet, några läser liksom jag in gymnasiekompetensen och någon förbereder sig inför högskolestudierna.
Alla får en chans och lärarna gör ett jättearbete med att försöka hjälpa oss utifrån de olika nivåer vi befinner oss på.
Men att plugga på folkhögskola är så mycket mer än bara studier. Det är i lika hög grad en social utmaning. Något som ibland kan vara skitjobbigt.
Särskilt om man som jag är en individualist som helst gör saker på sitt eget sätt, i sin egen takt.
Jag minns inte hur många grupparbeten jag genomled innan jag fattade hur viktigt det är att faktiskt klara av att samarbeta med andra människor.
För hur många av oss hamnar på arbetsplatser där vi är helt ensamma?
När jag avslutade mitt år på allmän linjen hade jag lyckats kämpa till mig det högsta omdömet. VILKEN SEGER! Jag var så stolt att jag helst hade klistrat fast intyget i pannan och traskat med det fram och tillbaka på stan.
Så kom jag då in på Bonas journalistlinje och var ett steg närmare min mellanstadiedröm. De två åren där gav mig en bra bild av vad som väntade ute i verkligheten. Arbetet med tidningen BonaSignalen och radioprogrammet Radio Bona var det som gav mig allra mest.
Där sattes man verkligen på prov. Idéer skulle kläckas, intervjuer genomföras, tekniken fungera, deadline hållas och samarbetet i redaktionsgruppen fungera.
Känslan när den färdiga tidningen skickades till tryckeriet eller den sista låten ebbade ut i etern efter en sändning var helt fenomenal. Vi klarade det!
Idag arbetar jag som journalist. Det är en tuff bransch men tack vare verktygen jag fick med mig från Bona och mitt nyfunna självförtroende så lyckas jag hanka mig fram.
För jag kan om jag vill, med rätt hjälp är ingenting omöjligt. För den insikten vill jag tacka Bona Folkhögskolas personal och alla mina underbara studiekamrater under de tre åren jag gick på skolan.
