Jag skiter väl i vad du tycker!  Jag ser det i hans ögon när han försöker smälta det jag har sagt. Han har bett om min åsikt, men det jag säger passar honom inte. Hur är det där med att ha åsikter? Egentligen? Får vi tycka?

Vi verkar alla ha ett behov av att tycka saker. Vad består det behovet av? Är det helt enkelt så att det bor en bekräftelsetorsk i oss alla? Inget är väl så härligt som att höra någon säga: – Åh, det har du rätt i. Eller, – Gud vad du sa det där bra.

Tidningarna levererar åsikter varje dag. Där analyseras händelser och personer, in i minsta detalj. Deras ledarskribenter är avlönade för det. Vi bedömer dem som intelligenta och kunniga personer. Ibland kritiserade med stora rubriker hos konkurrenterna. Ibland utskällda på dialekt hos fotfolket.

Hatade eller älskade så inger de ändå respekt.

Över mig som privatperson kastas det åsikter hela tiden. Vissa värderar jag högt. Andra klibbar fast som ett smutsigt plåster. Jag gör allt för att ta bort det, men hur jag än pillar så är de där svarta äckliga resterna kvar. Dessutom svider det rejält.

Åsikter är statusbestämda. Ju högre status personen som levererar den har, desto lättare är det att acceptera den.
Mm, säger man. Jag köper det du säger, du vet vad du pratar om.

Vad vi skulle behöva är en examen med ett betyg, eller åtminstone ett sirligt diplom med texten: Härmed är du betrodd att tycka precis vad fan du vill!

Text: Heléne Svensson