Eller snarare: Inget hem är fulländat utan en katt, mängder med katthår på ALLT,(och då menar jag verkligen precis allt. Till och med nya kläder, hängande i garderoben som inte ens är använda.Och arbetskläder som inte varit innanför dörren hemma.)

Söndervässade möbler och ett evigt jamande under hela våren.

Vår ena hona Pixie började löpa i mars. Men det känns som det vore flera år sedan. Hur orkar småbarnsföräldrar? Vi håller på bryta ihop av sömnlöshet, redan. Första gången var inte så farligt, jamade lite gulligt någon dag bara. Puh, hon är ju mycket smidigare än Busan, vår äldre steriliserade hona.

Ett par dagar senare så började det om, jamandet höll på lite längre och var lite högre. Nu kommer eländet med knappt en veckas mellanrum, och illvrål dygnet runt. Hur kan någon så liten låta så mycket? Tanken är att para henne en gång innan hon steriliseras, för att slippa detta vrålande för gott. Men frågan är vill vi verkligen ha flera katter?

Tänk om vi människor skulle hålla på så? Bara ställa sig framför ett manligt objekt och puta med rumpan. Befrukta mig,nu genast! Oberoende på vem det är, det kvittar. Kanske skulle vara uppskattat!

Busan är Pixies raka motsats. Liten, söt och rar. Helt underbar! Skriker aldrig och ligger oftast och tittar på oss med sina enormt stora, fina ögon. Allt medans Pixie hänger i en gardin, eller hopppar på ett dörrhandtag tills dörren går upp. Hon har inställningen, här är jag kolla på mig! Busan är lite mer blyg, håller sig för sig själv. Busan är mattes katt, ända ut i den lurviga svarta tassen.

Det är underbart med djur, skulle inte kunna tänka mig ett liv utan dom. Alltid någon som är glad att man kommer hem, möter i dörren spinnandes. Kommer och kurar ihop sig i knäet, helt supernöjd med livet. Katter är allt bra härliga, kanske ska para Pixie ändå. Hur tråkigt vore det inte utan dom små liven? Sova? Det kan man göra när man blir gammal!