En journaliststuderandes mail till sin redaktör. Frilans är ett måste för att få ekonomin att gå ihop. Samtidigt som det är en träning för ett liv som kommande journalist.
Hej!
Rapport och reportage från en gröngöling med horn!
Måste berätta för dig om mitt lilla äventyr på den östgötska landsbygden i helgen.
Jag hade ju avtalat med en person i Lönsås byalag.
Han skulle hämta mig på stationen i Fornåsa.
När jag kom dit hade de flyttat föreläsningen från församlingshemmet till kyrkan eftersom det väntades mycket folk.
De var rädda att inte få plats i församlingshemmet. Skjuts hem skulle ordna sig, lovades det.
I kyrkan var det mycket riktigt fullt med folk. Längst fram stod fotograf och författaren, Åke Mokvist. Jag stegade fram och tog ett par bilder.
Eftersom belysningen var mycket dålig ville jag fota med blixt.
Då säger han högt och tydligt så hela församlingen hör:
- Fotar du med blixt bränner du ur diabildsskärmen, det som visas på den. Det går ju inte.
Jag fann mig och svarade näpet:
- Då kanske du kan lära mig hur jag ska göra.
Varpå jag brände av ett par bilder till och stegade ner längs gången och satte mig efter att ha fått bekräftat att jag skulle få prata med honom direkt efter föreläsningen.
Föreläsningen var intressant den först halvtimmen eller så. Sedan började det att göra riktigt ont i baken i de där hårda träbänkarna. Åke berättade om person efter person och tycktes aldrig komma till slutet.
DET var verkligen intressant, men inte i en och en halvtimme som det tog lite drygt.
När det började närma sig slutet vred sig alla åhörarna i bänkarna med längtansfulla blickar på kaffet som var uppdukat längst bak.
Precis när jag skulle gå fram till Åke kom Motala Tidnings fotograf inglassande. Inte kan jag tänka mig att han hade suttit och lysnat hela tiden.
Samtidigt kom mannen som hade kört mig dit och sa att tidningen är ju här:
- Du kan nog åka med dem tillbaka.
Jag hann inte lyssna på honom utan la in en spurt efter fotografen som brände av ett par bilder och frågade Åke om han fick prata med honom.
Åke han aldrig svara för då var jag ikapp och förbi och väste till reportern:
- Du får allt vänta på din tur!
Han blev skitsur rent ut sagt och klämde ur sig:
- Vi kan ju sammarbeta.
Jojo är det att sammarbeta genom att tränga sig före? Han vände sig om för att gå och jag knackade honom på axeln och sa med len röst:
- Men snälla du, jag är snart klar. Då kan du få prata med Åke.
Reportern bara fräste mot mig och rände iväg därifrån som han hade eld i baken.
Där rök min skjuts.
Vad som hände sedan var att alla ville snacka med Åke . De slet och drog i honom men till slut fick jag med honom lite vid sidan om i en bänk.
DÅ kommer det en åhörare och sätter sig alldeles bredvis Åke och mig. Mitt i intervjun börjar han att ställa frågor. Jag sa med tillkämpat lugn:
- Du får allt vackert vänta.
Varpå mannen blev tyst.
Efter ytterligare ett par frågor var han igång igen. Då var jag så där lite lagom hövlig och sa:
- Nu får du ge dig. Ser du inte att jag gör en intervju?
Äntligen fick jag tyst på honom.
Resultatet i detta kaos var att jag totalt glömde bort att fråga Åke om att få låna några bilder plus att enkäten bara består av 4 personer.
Som slutkläm kan jag berätta att gubben som till slut körde mig hem försökte sälja in ett helt tidningsuppslag om Lönsås byaråd!!!
En sak är säker. Detta är en intervju jag sent kommer att glömma.
Bilderna är inte så där hundra men hoppas att du blir nöjd ändå.
Heléne Svensson